About SVO

Stockholm Vodou Orchestra

Stockholm Vodou Orchestra spelar en svängig, ösig och genomkomponerad blandning av afrofusion, afrobeat, moderna beats, traditionell musik från Ghana, worldmusic, jazz och konstmusik. "Brinnande sväng när traditionerna korsas" skrev en recensent.

 

Slagverkerskan och kompositören Kristina Aspeqvist har skrivit och arrangerat all musik; hon startade orkestern 2000 och sedan dess har SVO spelat på klubbar, festivaler, i dansföreställningar och på turne i Ghana bl a.

2014 kom Stockholm Vodou Orchestras debut-cd Burnin på Broken Roots Recordnings som mottogs väl av publik & press.

 

Kristina har mottagit ett flertal stipendier från Konstnärsnämnden, Kulturrådet m fl institutioner för musiken hon skrivit för Stockholm Vodou Orchestra.

 

Medmusikanterna har spelat med namn som bla Linton Kwesi Johnson, Fever Ray, Blacknuss Allstars, Zifa, Makonde, Horn please, Familjen Svängsson och i egna namn tex Klas Toresson.

 

Bandet består av 13 prominenta jazzmusiker / folkmusiker.

 

På de senaste konserterna spelade följande musiker:

Trumset: Isak Andersson

Percussion: Lilian Zavala

Percussion: Kristina Aspeqvist

Bas: Göran Larsson / Erik Metall

Gitarr: Maestro Vumbi Dekula Kahanga /Rickard Andrinsson

Klaviatur: Arne Winald /Therese Helgesson

Fiol: Terese Lien Evenstad /Olof Misgeld

Bastrombon: Klas Eriksson

Tenortrombon: Klas Jervfors

Tenorsaxofon / flöjt: Klas Toresson

Altsaxofon / sopransaxofon: Kristian Bring / Linus Kåse

Trumpet: Alexandra Nilsson / Mikko Iskanius

Trumpet: Albin Grahn / David Bryntesson

samt extra på percussion gästartist Masterdrummer Kofi Quarshie från Ghana / Doe Kushiator

 

 

Recensioner:

http://www.lira.se/skivrecension/burning/

 

ur nättidningen Kulturens recension:

"Historien om Kristina Aspeqvist är nästan lika spännande som musiken hon gör. Under sin uppväxt i proggens 70-tal var hon ständigt omgiven av musik från hela världen. När hon var fem förälskade hon sig i turkiska slagverk, en kärlek som växte till att omfatta afrikanska trummor. Som 13-åring fick hon trumlektioner av en nigeriansk lärare och en lockelse till Afrika väcktes. Första gången hon besökte Ghana var när hon var 20. Där blev hon kvar i ett år och studerade trummor, dans och xylofonsläktingen balafon. Resorna mellan Sverige och Afrika blev allt fler med åren och kunskaperna om musiken blev allt djupare. När hon blev antagen till Kungliga Musikhögskolan var hon den första att bli det med ett afrikanskt slagverk som huvudinstrument. Efter en masterexamen och ytterligare en examen, i komposition, har hon skrivit bland annat körverk och musik till Folkoperan. Hon har lett en slagverksgrupp för enbart kvinnor, suttit som sekreterare i Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare (KVAST) samt undervisat i trummor i svenska skolor. Och trummat förstås, bakom artister inom både rock, pop, salsa, jazz och folkmusik.

 

Jag vet inte om det är riktigt rättvist att kalla Stockholm Voduo Orchestra för en kulmen på allt var Aspeqvist har gjort hittills, men sant är att i denna sammanlagt enormt stora combo – sjutton musiker nämns bland de medverkande – korsas friktionsfritt traditioner och tonspråk från det mesta Kristina Aspeqvist varit inblandad i tidigare. Exempelvis afrofunk, jazz i skilda varianter, calypso, inslag av konstmusik och till och med en omisskännligt svensk ton vänslas intimt och kärleksfullt i åtta låtar där ingen är kortare än sju och en halv minut och två är längre än tio.

 

Det sprakar och bubblar om musiken, inte bara på grund av de friska stilmötena utan av ren och oförställd spelglädje. Och det är lätt att förstå hur den här musiken inspirerar till rusig spellust. Aspeqvist har skrivit alla låtarna och de är fyndiga, hjärtliga, smarta och glödande svängiga. Inte oväntat är rytmerna musikens nav, men Aspeqvist ser ut att utnyttja alla inblandade på ett effektivt sätt i rika texturer. Framför allt uppskattar jag hur ekonomiskt hon arrangerat blåset. Hon faller aldrig för frestelsen att köra över lyssnaren med en unison blåssektion, utan låter trombonerna, saxofonerna och trumpeterna ge och ta i en snygg växelverkan.

 

Det här är överhuvudtaget inte musik som är gjord för att imponera, för att blända och få folk att säga ”Åååh!” i häpen beundran. Här är det musiken i sig som är det viktiga, inte briljansen. Även om musiken är nog så briljant. Kanske är det på grund av det, faktiskt mer än den afrikanska rytmiken, som jag kommer att tänka på det gamla svenska bandet Archimedes Badkar som hade en liknande förmåga att få det att svänga stort utan anspråk på att förblinda åhörarna med sitt ego...."

 

 

 

Copyright @ All Rights Reserved